Visar inlägg från januari 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Ett öre mer för mjölken

Mjölkpriset har var uppe till livliga diskussioner i media. Den senaste tiden har mjölkböndernas ersättning för den mjölk de levererar till sina olika mejerier drastiskt sjunkit. Den är idag på en nivå som många anser är svårt att klara av sina åtaganden och kunna överleva på som producenter.
Det här är egentligen inget nytt scenario det har varit snarare en regel än undantag att mjölkbönder skall klaga. Visst kan man undra varför mjölken skall vara billigare än t.ex. vatten och olika sorters mer eller mindre nyttiga konstgjorda läsk- och energidrycker.


Under min levnadstid som började 1940 och fram till nu tänkte jag försöka återge några händelser som beskriver hur det varit. Den första var jag bara två år gammal när den inträffade, så den har jag läst mig till de övriga har jag och Gunilla praktisk erfarenhet av som mjölkbönder.


”Den 23 september 1942 stämdes och kallades en lägenhetsägare från Noret i Järna socken med postadress Dala-Järna, att vid laga påföljd för utevaro, inställa sig inför Nås tingslags häradsrätt å tingsstället vid Nås kyrka torsdagen den 8 oktober 1942 för att lagligen ansvara för det han under tiden 16/3-12/4 innevarande år försålt tillhopa 30 liter oskummad mjölk till ett pris av 30 öre pr. liter ehuru gällande normalpris å mjölk inom Järna socken utgör endast 29 öre pr. liter. Ansvar yrkas enligt 12 § Prisregleringslagen den 13 juni 1941 jmf. Med Statens Livsmedelskommissions cirkulär Nr. 666.
Häradsrättens sammanträde börjar klockan 10.00.”

Det här kunde läsarna av Svenska Landsbygden, som Bondeförbundets tidning hette då, få ta del av att Dalabönderna i Järnabygden åtalats och dömts till böter för att ha tagit ett öre för mycket för betalt per liter mjölk.
Livsmedelskommissionen hade fastställt att bönderna fick ta hela 29 öre,(motsv. 5,68 kr 2014) per liter vid försäljning. Med tanke på att timpenningen på den tiden var ca 90 öre,( motsv.17,62 kr 2014) så var det naturligtvis kännbart att få lov att betala ett helt öre mer än vad Livsmedels- kommissionen fastställt.


Det här skapade ett stort rabalder bland Dalabönderna och det kallades till protestmöte i Myrbacka ordenshus och där beslöt man att ställa in leveranserna till mejeriet i Vansbro och till hushållen i bygden.
Detta ledde till att Livsmedelskommissionen tvingades höja priset till hela 31 öre, således ett öre mer än vad bönderna bötfällts för med sin ”prisöverträdelse”. Den här protestaktionen spred sig också till de närliggande socknarna Nås och Äppelbo. Ett tag såg det ut som om hela Dalarna komma att omfattas. Den 18 december nåddes en uppgörelse där mjölkpriset fastställdes. Det blev dock ingen höjning men staten tvingades att avsätta 3,5 miljoner kronor, (motsv. 43 milj.kr 2014) till reglering av mjölkpristillägg i Norrland och delar av Mellansverige.
Man kan bara föreställa sig vilka följder ett mjölkstopp fick för barnfamiljerna i de berörda områdena när den värdefulla och kupongfria mjölken försvann från köksborden denna ytterst kalla krigsvinter.

”Lägenhetsägaren”, bonden, som blivit åtalad för att för att ha sålt trettio liter oskummad mjölk och tjänat trettio öre dömdes till fem dagsböter å 2,50 kr alltså 12,50 kr,( motsv.244,66 kr 2014) för ”Förselse mot prisregleringslag av 13/6 -41 jmf med Statens Livsmedels- kommissions cirkulär nr 666”.
Noterbart är att enligt ”SCB prisomräknaren” är 1 kr 1942 att jämföra med 22,97 kr 2014.
Det här är kanske den första gången som statsmakten går in och ger stöd till konsumenterna/mjölkbönderna men inte den sista.

1972 bestämde vi oss för, som jag skrev i förra inlägget på vår nystartade blogg, att bli heltidsbönder och satsa på mjölkproduktion. Vi byggde en lagård för uppbundna kor, varje ko hade ett eget bås att stå i under vinters stallperiod. På den tiden var det ovanligt att bygga lösdrift. Lösdrift är ett system där djuren får gå lösa och själva hitta en plats/bås där de kan ligga och vila, idag är detta ett krav i djurskyddslagen. Håller man uppbundna mjölkkor krävs idag dispens och särskilda krav på daglig motion.
Vi byggde en lagård för fyrtio kor plus rekrytering som det heter på fackspråk, med det menas att det skall finnas plats för kalvar som skall bli nästa generations mjölkkor att växa upp. Förutom de fyrtio platserna för korna fanns det också plats för tolv stora kvigor, de platserna blev det också ganska omgående mjölkande kor på. Detta för att klara våra ekonomiska åtaganden.
Vi hade investerat totalt cirka niohundra tusen, varav femhundrafyrtio tusen i lagårds- byggnaden. På den tiden hade lantbruket i skogs- och mellanbygderna, som vårt område kallades då, en mycket stark nedåtgående trend. Sextiotalet hade ju inneburit en mycket stark utflyttning från landsbygden och det förde med sig att många små jordbruk, med stark ägosplittring lades ner på grund av dålig lönsamhet. Det gjorde att staten såg det som en nödvändighet att införa särskilt stöd till vissa områden och framförallt till mjölkproduktionen.

Nästan alla gårdar i vårt område hade haft några kor och det såg ut att kunna bli mjölkbrist.1960 fanns det 1,2 miljoner mjölkkor i Sverige och 1973 var det 673 000,alltså nästan en halvering av antalet på tretton år. Den stora minskningen berodde på ett lågt avräkningspris till bonden emellan 50 och 60 öre under sextiotalet för att höjas till drygt 80 öre i början sjuttiotalet. Många sökte sig till industrin och andra mera lönsamma arbeten.
Stödet som infördes kallades för SR-stöd,( SR står för Särskild Rationalisering). Det gjorde det möjligt att erhålla stöd på 40 % till de delar av investeringen som efter lantbruksnämndens beslut ansågs tillhöra byggnader och till viss del av fasta inventarier.


Trots stödet så var det tveksamt om det skulle vara möjligt för oss att genomföra det hela. Kalkylen visade på att vi skulle kunna erhålla 12,37 kr/timme (motsvarande 82 kr/timme 2014) uträknat efter 5 000 timmar/år. En timlön för en snickare var då 18,80 kr/timme inklusive sociala kostnader (2014, 125 kr/timme). Vi hade turen att kunna få ett hypotekslån till en då, som det senare visade sig, mycket bra ränta, 7,2 %, och eftersom inflationen verkade, som vi såg det, vara oundviklig band vi våra lån för tio år, det visade sig vara ett lyckokast. Räntorna fortsatte att stiga, 15 % ränta på ett lån och vissa fall ändå mer blev vanligt och oerhört jobbigt för låntagare. Det här gjorde att det var tufft redan från starten att vara mjölkproducent. Eftersom vi hade fått förtroendet från staten och bankerna var vi fast beslutsamma att försöka ro det hela i hamn.

Allteftersom tiden gick började vi intressera och engagera oss i lantbrukets olika organisationer och även försöka förstå hur konsumenterna tänkte. Vi hade ett många aktiviteter på vår gård där bjöd in till olika arrangemang och på så vis fick vi många aha uppleverser. Vi förstod att de som köper det vi producerade var nyfikna på att se hur det gick till i verkligheten.
En episod som vi speciellt kommer ihåg var när en skolklass var på besök, var en liten grabb som stod och läste på en skylt där det står ”Mjölk är nyttigt”. Då säger han:” Om det är nyttigt borde det vara gratis”

På nittiotalet hade vi kommit till ett läge då en stor del av den lagården började bli ganska nedsliten och vi såg att vi var tvungna att göra något. Enda alternativet, förutom att sluta, var att bygga ut och få möjlighet till bättre arbetsmiljö för både människor och djur. Att bara renovera den gamla delen gick inte att räkna hem ekonomiskt så det blev att fördubbla antalet mjölkkor.

Vi såg också positivt på det spår som LRF genom dåvarande ordföranden hade börjat anamma. Näringen hade och har fortfarande en mycket tafatt syn på hur lantbruket skall marknadsföras. Vi hade under många år sedan vi började engagera oss tyckt att vi skulle få till ett program där vi kunde tala om hur det svenska lantbruket skulle kunna få starkare mervärden gentemot omvärlden.LRF startade det så kallade ”På väg mot världens renaste lantbruk”. Ett mycket bra program som skulle ha kunna haft en mycket positiv effekt för Sveriges bönder om det hade genomförts.

Tyvärr tyckte merparten av LRFs-medlemmarna att det här var alldeles för svårt och krångligt. Oftast hörde man att ingen skulle komma och tala om hur man skulle göra. Folk, som var en vanlig benämning för konsument, i böndernas mun, skulle inte komma och tala om hur lantbruk skulle bedrivas. Eftersom det här var majoriteten av LRF-medlemmarnas sätt att se kvalitets- och konsumentarbetet på kom ”På väg” programmet aldrig att genomföras fullt ut. Istället för att på frivillig väg genomföra det här har mycket kommit igen för näringen genom att myndigheterna skapat lagrum och på den vägen sett till att förbättringar genomförts.

Numera kommer också handeln med krav på hur man vill att vissa varor skall produceras. Jag kommer ihåg att när jag var förtroendevald i dåvarande Milko föreslog jag och en kollega att den dåvarande Hemköpschefen, som var mycket pragmatisk, skulle vara lämplig att ingå i Milkos styrelse. Det upplevdes som ett mycket dåligt förslag. Inte skulle vi ha en styrelserepresentant som representerade våra motståndare. Man såg alltså de som skulle sälja våra produkter, inte som sammarbetspartner, utan motståndare. (Hemköpschefen kom in i Milkos styrelse sedan han slutat på Hemköp)

Idag så hör man att Sverige har ”Världens renaste och miljövänligaste jordbruk”. Sant eller inte? När vi inte har en hållbar certifiering som kan visa på det är uttrycket inget värt. Man försöker också mynta ordet ”Närproducerat/ Närodlat” som något som skall vara bra.
Det finns en undersökning som Coop genomförde för ett par år sedan och där svarade 85 % att man köpte Närproducerat för att de trodde att det var bättre ur klimatsynpunkt. Tyvärr visar forskare på Sveriges lantbruksuniversitet att man inte kan hävda det. Man säger att det är en myt. Närproducerat är ett så luddigt begrepp att det i värsta fall kan vara sämre ur klimatsynpunkt.
En lurighet med uttrycket ”Närproducerat” är att det inte är definierat. Därmed finns det inget som hindrar producenter och handlare från att kalla sina produkter ”Närproducerade”, oavsett om de är odlade eller tillverkade runt knuten eller hundra mil bort eller någonstans i Europa, säger undersökningen från Sveriges lantbruksuniversitet.
Det finns heller ingen begränsning för hur mycket bekämpningsmedel som får användas. Det finns gränser för varje medel som är tillåtet, men inom Eu är det ingen begränsning att använda flera olika bekämpningsmedel på en gröda under en växtodlingssäsong.

Det bästa för människor och djur är ett ekologiskt certifierat jordbruk som Kravjordbruk. Det minskar riskerna för oss och djuren och bidrar dessutom att bevara den biologiska mångfalden som är en överlevnadsfråga för oss alla.
Skulle LRF mot förmodan börja med att arbeta för ett mer ekologiskt lantbruk i vårt land skulle förutsättningarna inte bara för Sveriges mjölkbönder utan också för lantbruket i stort förbättras.
Som jag beskrev i början har mjölken under långa perioder satts under en hård prispress liknande den som råder idag. På 40-talet var priset för lågt, under sjuttiotalet var priset också lågt och räntorna höga. Nu är räntorna låga men också priset på världsmarknaden lågt.
Varje gång så ropar man på politikerna om hjälp och det kommer man att få göra i framtiden också om näringen inte hittar en väg att stå på egna ben. Det finns till och med politiker som stämmer in kören trots att man är förespråkare för en fri marknad.

Kan undra hur det kommer att se ut den dag de så förhatliga Eu-stöden försvinner. Näringen klagar på byråkratin och krånglet med Eu-stöden men som bonde kan man sällan få en högre timpenning än för den tidsåtgång som går till att ansöka om Eu-stöd.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Bredsida mot ekologisk odling. Tankar från förr till Nuet del 1

Det Ekologiska lantbruket diskuteras och kritiseras med jämna mellanrum i media av många olika tyckare. Jag skriver tyckare för att de allra flesta som går hårt ut med sin kritik är människor som i de allra flesta fall aldrig sysslat med Ekologiskt lantbruk. Trots det vet de hur dåligt det är och också hur svårt det är, låga skördar, mycket ogräs, låg tillväxt på djuren, mycket högre användning av fossil energi (diesel), ja listan kan göras hur lång som helst. 

Jag och min familj har varit lantbrukare sedan början på 1960-talet tills hösten 2012. Mina föräldrar brukade gården dessförinnan. Far och farfar såg med mycket stor förtjusning på när konstgödseln och bekämpningsmedlen började finnas tillgängliga på marknaden. Helt klart är att det också blev ett lyft med ganska rejält större skördar även på det orationella småjordbruk med dåliga växtföljder som bedrevs på vår gård på den tiden.

Jag kommer framförallt ihåg deras förtjusning över att de preparat mot ogräset var ett undermedel som dels gav möjlighet till ogräsfria åkrar och dessutom var helt ofarligt för människor och natur.

Vi fortsatte också på den inslagna linjen efter när vi blev bönder på heltid efter att ha byggt ny lagård 1972. Det var inte tal om annat än att vi skulle, som det hette i den statliga rådgivningen”, använda oss av nu, senast kända ny teknik”.
För att vi överhuvudtaget skulle komma i åtnjutande av statsbidrag och för att kunna få låna pengar i någon bank ansåg Lantbruksnämnden att vi dessutom skulle få lov att ställa upp på att myndigheten fick tillgång och se till att vi tog emot riktad rådgivning eftersom de tydligen inte ansåg att våra jordbrukskunskaper var tillräckliga på den tiden.

Det gick trots allt ganska hyggligt för oss och troligen lärde sig rådgivarna minst lika mycket av oss som vi av dem. De hade bra teoretisk kunskap men den skulle omsättas till praktisk vilket inte alltid gick att genomföra enligt läroboken. Det skall sägas att det var mycket tuffa tider då också. Då levde jordbruket på en reglerad marknad, regering och riksdag bestämde i princip alla priser på våra produkter. Varje år så ingick i överenskommelsen att lantbruket skulle göra en rationaliseringsvinst på 3 % årligen.

Allt eftersom åren gick kändes det på något sätt som utvecklingen av vår produktion gick i stå. Trots ökande konstgödselgivor och alltfler nya sorter av utsäde av olika slag och en mycket starkt ökande användning av mer eller mindre giftiga kemiska bekämpningsmedel blev det allt svårare att få svarta siffror i bokslutet.

I mitten av 1980-talet började det finnas antydningar till att något började hända. Det fanns några entusiaster som var förutseende och såg vart kemikaliejordbruket var på väg. De började fundera på det som då kallades, alternativ odling. Jag kan lova att vi som brukade jorden enligt det sätt som Statens lantbruksuniversitet, SLU, och så gott som all övrig rådgivning också för den delen tyckte, inte kunde förstå vad de egentligen ville, skulle man sluta att använda den nya tekniken som var helt överlägsen gamla metoder.  Det var ett enormt tryck från hela lantbrukarkåren och etablissemanget, hur någon kunde komma med så befängda tankar.
Jag deltog själv i det som idag med största sannolikhet skulle betecknats som mobbning. De bönder som var pionjärer på ekologisk odling fick under lång tid utstå det på våra föreningsmöten och jag vet att det fortsätter än idag. Det visar också den debatt som förs idag i media och inte minst i lantbrukets egna organ, ATL och Land Lantbruk.


Bredsida mot ekologisk odling. Tankar från förr till Nuet del 2



Vårt miljöintresse väcktes egentligen av en ren slump. Det var under mitten åttiotalet och ett par år tidigare hade en fastighetsreglering i vårt skifteslag blivit klar. I samband med den köpte vi nästan all den åker och skog fastigheten har idag. För att finansiera köpen så, förutom att låna pengar så ingick också i planerna en större skogsavverkning. Avverkningen planerades av Skogsstyrelsen och Mellanskog som också utförde arbetet. Den resulterade i att vi blev anmälda för hänsynslös skogsavverkning. Först blev vi naturligtvis mycket arga och besvikna men efter syn på plats med anmälaren och myndigheter förstod vi att det fanns flera värden än bara träden på vårt skogsskifte som miljöintresserade såg, men inte vi. Vi beslöt oss att bli medlemmar i Naturskyddsföreningen. Ett beslut som vi inte ångrar!  Genom att diskutera med miljöintresserade människor får man många nya infallsvinklar på miljöarbetet också som bonde. Vi hade inte den kunskap som de allra flesta miljöengagerade människor har när det gäller biologisk mångfald.

Vi blev medlemmar i Naturskyddsföreningen. Genom vårt engagemang där har vi fått lära oss att det finns en stor artrikedom som vi bönder vårdar och även har ett ansvar att föra vidare till kommande generationer. Tyvärr har bönder, i den pressade situation man nästan alltid befinner sig i, inte tid att njuta och uppleva alla de fantastiska saker som händer och sker i vår odling och i närområdet.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Bredsida mot ekologisk odling. Tankar från förr till Nuet del 3


Bonden är idag den viktigaste yrkesutövaren för att bevara den mycket stora artrikedom och biologiska mångfald som vi berikats med under årtusenden av evolutionshistoria!


Det finns ett talesätt:” När en viss potentat blir gammal blir han religiös”. I Naturskyddsföreningen behövde man inte skämmas för att man är bonde, vi var konventionella när vi gick men var lika välkomna ändå!

I början på 1990-talet hade vi starka funderingar att gå över till Eko-odling. Vi gjorde några tafatta försök att börja odla i enlighet med Kravs regler. Tyvärr lyckades vi inte, mest beroende på att vi inte hade förberett oss mentalt!
Under senare delen av seklet började vi göra en ISO-certifiering, både kvalitet och miljö. Det var ett stort och gediget arbete som var helt fantastiskt lärorikt. Det var som en högskoleutbildning för oss på vårt lantbruk och tack vare handledaren Göran Granemark fick vi syna vårt lantbruk in i minsta detalj vad gällde kvalitet. Lägga upp åtgärdsplaner för alla olika delar djur, mjölkproduktionen, växtodling, maskiner och skog. Ja allt tvingades vi gå igenom och snart såg vi flera saker att ändra på och förbättra. Arbetsmanualer för alla delar och inte minst för underhållet av inventarier.


Det skedde samma minutiösa koll av vår miljöpåverkan och där såg vi också trots att vi var anslutna till ”Miljöhusesyn programmet” var det många av lagkraven som vi inte levde upp till. Det noterades i åtgärdsplan och en del punkter stod i samma kolumn år från år. Det var mycket bristfällig kontroll som gjorde att åtgärder inte verkställdes. I ISO-certifieringen fanns alltid ett fastställt datum när en avvikelse skulle åtgärdas och stängas, efter överenskommelse med revisorn.

Med ISO-certifieringen i ryggen och ett lågmalignt mantelcellslymfom, en form av leukemi (det finns ca 65 olika), som förmodligen utvecklats efter långvarig exponering från kemiska bekämpningsmedel,(det finns undersökning gjord av Sthlms läns landsting som visar på att den typen av cancer finns i högre frekvens hos dem som exponerats för bekämpningsmedel under lång tid), gjorde att vi var mentalt förberedda att gå över till Eko och Krav. Den här gången var det ingen tvekan om vi skulle lyckas.
I Rune Lindströms spel ”Om en väg som till himla bär” finns en scen där en replik faller så här:”Hä e på trona allt beror!”

Vår bana som Krav-producenter har varit helt fantastisk! Lite lägre skördar men i gengäld mycket friskare grödor och framförallt mycket friskare och gladare kossor och ungdjur. Trettio procent av veterinärkostnaderna försvann då djuren fick en bättre anpassad foderstat till vad idisslare skall äta. Mindre kraftfoder/soja men mera gräs/ensilage som de sedan urminnes tider är anpassade till att äta.
En av de största upplevelserna var alla positiva reaktioner från grannar och konsumenter, vi har förstått efteråt hur illa omgivningen tycker om spridning av kemiska bekämpningsmedel.

Vi hade alltså bytt sida som av ett flertal av våra kollegor påpekade. Vi försökte förklara att vårt lantbruk fungerade mycket bättre som Krav än som konventionellt kemikaliejordbruk. Jag kommer ihåg följande replik på en årsstämma för dåvarande Milko, jag hade fått höftoperation omgjord sedan en höftprotes lossat och Gunilla hade halkat i mjölkstallet och brutit fotleden. Vi bokstavligen linkade fram på kryckor båda två, då kommer en bondekollega fram och säger ungefär så: ”Ni verkar trots allt friskare i benen än i huvudet.”
Jag hade en stund tidigare varit uppe och pratat för att vi behövde ett mer Ekologiskt tänk i lantbruket. Det här fick oss att förstå varför det var så sällan som ekobönderna deltog på LRF- eller övriga föreningsmöten. Som Ekobonde kände och känner man sig inte välkommen i föreningsgemenskapen. Där är man ett hot mot det o-ekologiska lantbruket.

Ett av jordbrukets problem såväl i Sverige som globalt är den specialisering som skett den senaste hälften av 1900-talet och alltjämt fortgår. Varje lantbruk blir ensidigt och har torftigare växtföljd som i princip kräver större och större artificiella insatser i form av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. De här medlen medverkar på ett mycket negativt sätt att bryta ner den biologiska mångfalden och det i sin tur kräver ändå mer insatser av för naturen tvivelaktiga insatsmedel.
Specialiseringen har gjort att stora djurgårdar har skapats som har stora mängder gödsel och många fått problem att få plats med all gödsel på sina marker. Samtidigt måste stora specialiserade växtodlingsgårdar lita till bara konstgödsel. För mig är det lite märkligt att myndigheterna inte har ”tvingat” fram ett samarbete när det gäller växtnäring. Genom EU-stöden vet vi var djuren finns och var i områden det är brist på gödsel. Klart är att det inte går att köra gödsel på för stora avstånd men genom att ”införa ett stöd för maximalt utnyttjande av växtnäring” skulle det gynna miljön.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Bredsida mot ekologisk odling. Tankar från förr till Nuet del 4

På vår gård arbetade Gunilla under lång tid, från mitten på 1980-talet fram till 2011, med provtagning och analysering av olika utvecklingsstadier och angrepp av skadedjur på spannmål. Det här arbetet gjordes åt SLUs Växtskyddscentral i Uppsala. Det märkliga var att sedan vi börjat med ekologisk odling såg vi bara efter par år en markant minskning av angrepp både av sjukdomar och skadedjur på grödorna. Det skedde samtidigt en mycket stor ökning av insekter både flygande och marklevande och antalet fåglar som fanns i fälten ökade. Nu fanns det mat och pollinerarna var betydligt fler. Det visar också undersökningar som Jordbruksverket gjort.

I Kirchmanns, Bergströms, m.fl. artikel ”Ekologisk odling-vägen till svält” och i debatten efter talar man om att anlägga ytor i åkrarna för att ge fåglar och insekter ytor att ”överleva” på. Alltså erkänner man indirekt att kemikaliejordbruket skapar detta problem.

Vi deltog i ett seminarium på SLU för ett antal år sedan som handlade om just Eko -konventionellt. Det var mycket stor uppslutning, nästan fullsatt i stora aulan. Som vanligt gick de här herrarna plus några till på i samma stil som i den senaste artikeln nu i november. Det fanns också ett antal forskare som forskade på ekologisk produktion men deras föredragningar sågade de konventionella forskarna. På slutet av dragningen blev det tillfälle att ställa frågor. Eftersom det inte var någon som begärde ordet, ställde jag några frågor och konstaterade att det som de sagt inte stämde överens med vad vi upplevt efter att vi gått från konventionellt jordbruk till ekologiskt. Våra skördar var i princip lika stora och mjölkavkastningen något lägre men energitätare, mer fett och protein. Djurhälsan nämnde jag om tidigare här.
Jag kan säga att de inte blev glada åt mina påståenden. När vi lämnade aulan kom de fram till mig och påstod att jag inte hanterade sanningen som jag borde. De påstod också att vi måste ha kontakt med högre makter. Visst kan man bli förundrad när man hör det från sådana som kallar sig vetenskapsmän. Varav en, Kirchmann tydligen är frireligiös, undrar vilken makt han har kontakt med?

Oftast så hör man att Sverige har världens renaste jordbruk och att istället för att köpa ekologiska livsmedel skall man köpa närproducerat. Visst Sverige var bra på gång i början 1990-talet när LRF startade ”På väg programmet” men det blev aldrig vad det kunnat bli. Vi pratade mycket om att ”kapa svansen”, men tyvärr den hänger fortfarande med.
Varje år sedan 1981 presenterar SCB och Kemikalieinspektionen statistik över kemikalieanvändningen i Sveriges jordbruk. I den kan man se att det inte sker några framsteg vad gäller minskad användning i jordbruket de senaste åren. Senaste redovisningen som är för år 2013 visar att det jordbruket köpte 4,5 miljoner hektardoser. En nedgång från föregående år med knappt 7 procent jämfört med 2012. Jämfört med de senaste fem åren är det en uppgång med 1 procent. Statistiken finns att hämta på;” www.kemi.se, där kan du se statistik, bekämpningsmedels användning 2013”. Läser man statistiken syns det tydligt att det finns mycket för näringen att göra för att leva upp till vad gäller miljömässigt och därmed kemikalie- mässigt prat om världens renaste lantbruk. Med dagens teknik på laboratorierna går det att hitta bekämpningsmedelsrester i de flesta livsmedel som är konventionellt odlade inte ens en del ekoodlade produkter går fria. En del bekämpningsmedel sprids via luft och regn.

Visserligen ligger de allra flesta halter under de av Livsmedelsverket godkända gränsvärden. Dock skall man ha klart för sig att de gränsvärden som är gällande inte på något sätt är satta efter hur mycket vi som konsumenter tål. I de allra flesta fall är det tillverkaren, kemiindustrin, som bestämmer gränsvärden MRL (Maximum Residue Limit). Livsmedelsverket säger själva att: MRL inte är den toxikologiskt säkra gränsen för ett bekämpningsmedel.
Inom EU finns idag ingen begränsning av hur många bekämpningsmedel man får använda under en säsong på en och samma gröda. Någon hänsyn till kombinationseffekter, av resthalter för att vi konsumerar flera olika bekämpningsmedel tas överhuvudtaget inte.



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg