Jag hade i januari, när jag sist gjorde ett inlägg på vår nystartade blogg, varit inne på lasarettet två gånger tidigare för behandling av min cancer. Ett mantelcellslymfon som krävde cellgiftsbehandling 2006, visade sig vara tillbaka. Allt kändes ganska bra då och jag var redo för nästa omgång.

Jag vet inte hur många som läser det här också har läst Kristian Gidlunds bok ”I kroppen min”, resan mot livets slut och alltings början.
Kristian har i boken på ett fantastiskt finstämt och känslosamt sätt skrivit om sin kamp mot sin cancer tillsammans med vårdpersonal och anhöriga.

Att behöva gå igenom cellgiftsbehandling är inget som man önskar någon! Tyvärr är det så att när cancern slår finns inte mycket att välja på, cellgift eller ett slut på något som man ibland, trots mörka stunder, älskar mest av allt, livet. Det kommer många tankar och minnen farande genom huvudet när cellgifterna långsamt men säkert bryter ner all fysik och även psyksikt hamnar man på en nivå där man inte känner igen sig själv.

För någon dag sedan kom Cancerfondens rapport om cancerns utbredning i vårt land. Det är en fortsatt dyster läsning. Antalet konstaterade cancerfall under senaste året är över 60 000, det har aldrig varit så många. Bryter man ner det blir det 165 om dagen eller nästan 7 varje timme, mer än ett var tionde minut. Enligt Cancerfondens statistik kommer minst en av tre personer att drabbas någon gång i livet. Visserligen är 2 av 3 som drabbas över 65 år om det nu kan vara någon tröst men samtidigt kanske det också kan vara en fingervisning om att det är vi levt längst som blivit mest exponerade av alla olika miljögifter.

För mig blir detta alltmer uppenbart. Vi som föddes före och under fyrtiotalet och växte upp efter andra världskriget har fått uppleva en industriell utveckling av sällan skådat slag. Det gäller i stort sett inom alla områden!
Vi har deltagit i ett race där vi under sjuttio års tid lyckats förbruka en mycket stor del av jordens resurser och tillgånger.
Vi har lyckats förorena hav, luft och natur.
Vi har genom skövling av skogar i norr och regnskogar i tropikerna allvarligt stört och förstört stora områden med rik biologisk mångfald.
Vi har genom vår girighet utrotat ett stort antal levande arter både djur och växter.
Vi har de senaste sjuttio åren ökat användningen och antalet kemiska bekämpningsmedel vid odling och matproduktion i jordbruket. Det sägs att bekämpningsmedelsanvändningen minskar. Ja något, om man ser till mängden kilo verksam substans men antalet doser per hektar som sprids är ganska konstant, 4,38 miljoner hektardoser årligen, det är endast små variationer mellan de olika åren enligt statistiken.

Statistik som går att hitta på:
http://www.scb.se/Statistik/MI/MI0501/_dokument/MI0501_BS_2013_141119.pdf


Den tolkar jag som att eftersom det är lika många doser per/hektar och jag förutsätter att bonden vill ha samma effekt av bekämpningen måste de nya preparatens verksamma substans vara minst lika giftig om inte giftigare eftersom en mindre mängd i kilo har samma verkan. Vi har 2,6 miljoner hektar åker i Sverige varav 0,5 miljoner hektar odlas ekologiskt och det betyder att eftersom det är 4,38 miljoner hektardoser sålda så sprutas de 2,1miljoner hektar åker som inte är ekologiskt odlade mer än två gånger varje år. Detta över grödor som odlas till mat åt oss människor att äta eller som föda till som våra husdjur skall äta och som i förlängningen blir vår animaliska föda, mjölk och kött.

Vi har gjort oss beroende av så många olika saker och ämnen som inte funnits i vår natur. Ämnen som används överallt där en människa rör sig och inte nog med det vi försöker att göra vår föda bättre genom att använda som det i många sammanhang heter ”naturligt framtagna” tillsatser. De allra flesta av dessa tillsatser har inget som med naturen att göra utan är framtagna av kemi- och bioteknikindustrin på helt artificiell väg.

Som jag nämnde tidigare kom i förra veckan Cancerfondens årliga rapport. Den visar att antalet cancerfall årligen ökar. Det kanske inte är konstigt när man börjar titta på statistik. Det jag nämnde här gällde bara bekämpningsmedelsanvändningen i jordbruket och då är det inte den största mängden som används där. Vi använder mångdubbelt större kvantiteter kemikalier genom en massa andra produkter som vi konsumerar i vardagen, i plaster, i färger, i kläder, i leksaker, i flamskyddsmedel, i olika drivmedel och i oljor. Listan kan göras hur lång som helst. Det tillverkas mer än hundratusen kemikalier som på ena eller andra sättet når oss människor.

Jag har rekommenderat Ethel Forsbergs bok: Makt, Plast, Gift och Våra Barn, förut och jag gör det igen. Det är en mycket intressant och upplysande och lärorik bok som samtidigt ger en mycket bra inblick i den mest lönsamma av alla branscher, kemikalieindustrin.

 Det finns många tankar omkring alla dessa olika typer av cancer och cancerframkallande ämnen. Att gå igenom cytostatikabehandlingar är inte något man önskar någon, samtidigt är det tur att de finns!  När medicinen verkar i kroppen känns som att man inte känner igen sin egen kropp vare sig fysiskt eller psykiskt.
Att ligga i sin säng och försöka slappna av och sova när det känns som om hela kroppen skulle vara fylld med kolsyra, eller ha ett helt myrsamhälle som gjort invasion inombords och att det känns som att sväva ovanför madrassen är en overklig känsla.

Jag tycker att det är märkligt och oansvarigt av våra styrande politiker som inte försöker att söka orsaken till varför så många drabbas av cancer. Många gånger känns det som att den viljan inte finns. Det måste vara av den största vikt och till mycket stor nytta för samhället om det skulle gå att minska antalet cancerfall.  Det är en mycket stor kostnad för vården att försöka bota oss som är drabbade. Tyvärr är det kanske är så att det är viktigare med tillväxt i alla olika industrigrena även om det inte är bra ur hälsosynpunkt för oss människor.
Det ser inte bättre ut.

Vad är det som egentligen kan kallas för utveckling och vad är det värt när hållbarhet i samhället och naturen inte hänger med?

Personligen har jag sedan en vecka tillbaka avslutat den här planerade omgången av cellgiftbehandling. Nu återstår ett antal provtagningar, datortomografi och återbesök hos läkare i maj och en orolig väntan på besked om behandlingen varit lyckad.