Lönsamhet och utveckling inom Sveriges lantbruk och mjölkproduktionen i synnerhet har under en längre tid flitigt diskuterats i de flesta medier.
Ersättningen till bonden för det som produceras upplevs som alltför låg och speciellt då betalningen för mjölken. Många mjölkbönder anser sig ha svårt att kunna överleva med dagens låga avräkningspris. Det är säkert så för ett antal mjölkproducenter och anledningen till detta är inte bara en utan det är nog många saker som spelar in.

Bönderna själva ser sig som offer som dignar under den djurskyddslag som vi har i landet. Sverige har ett av de mest långtgående och detaljerade reglemente vad gäller djurskydd. En djurskyddslag som egentligen skulle kunna var det bästa försäljningsinstrument om den kommunicerades på rätt sätt.
Nu protesterar man istället högljutt, om hur dyrt det är att producera mjölk och kött om lag kraven skall uppfyllas. Vi är själva inte mjölkproducenter numera men vi har varit det från 1972 till och med hösten 2012 så vi känner väl till lagen och hur den fungerar.
Lagen bidrar till ökad djurvälfärd och trivsel för både folk och fä och därmed så blir det med automatik ett bättre resultat i produktionen. Det är en erfarenhet som vi såg mycket tydligt.

Egentligen borde bondeorganisationerna med LRF i spetsen fokusera på att få medlemmarna att förstå nyttan av god djuromsorg och använda det som ett argument i marknadsföringen av svenskproducerade matråvaror. Näringen borde se till att bygga en hållbar marknadsplattform som konsumenterna förstår och har ett tydligt hållbart budskap. Först då kan man kapitalisera budskapet.

Vi har under ett flertal tillfällen under vår aktiva tid som företagare varit på utbildningar och kurser för att lära oss hur marknaden fungerar. De budskap som vi fått ta del av och lärt oss är glasklart, att kunden är den som bestämmer. Oavsett om jag som företagare gillar det eller ej.
Vi anser att inom lantbruksnäringen är det ofta omvänt. Det är mycket vanligt att bonden tycker att konsumenten skall förstå hur besvärliga, onödiga och kostnadskrävande reglerna är som gäller för lantbruket. Regler finns för all företagsamhet och de är minst lika krångliga som de som gäller för lantbruket.

I mitten på 80-talet var vi mycket skeptiska till en trend som började komma. Några bönder i vårt avlånga land hade fått för sig att sluta använda konstgödsel och sluta spruta bekämpningsmedel. Ett gäng entusiaster bildade en organisation som de döpte till Krav och började sälja varor som var märkta med namnet Krav. Vi minns mycket väl när mejeriföreningen beslutade att börja sälja Kravmjölk. Vi var då konventionella och liksom de flesta andra producenter, inte glada. Inte för att vi var rädda för konkurrens utan för att vi tyckte att det var konstigt, det fanns inget behov och efterfrågan av några sådana varor.
Vi producerade efter som det benämndes, ”Senaste och av vetenskapen framtagen ny och beprövad teknik”.
Teknik som ju längre den används har visat sig sätta djupa spår på både natur, djur och människor.
Idag ser vi tydligt hur kloka de var som var pionjärer och startade Krav.
Bland oss som inte trodde på Krav då behandlades de inte på ett bra sätt. Man skulle kunna tro att vi var omogna tonåringar som vi betedde oss.

Så småningom upptäckte också vi att vi körde fast i vår konventionella produktion. Trots ökade insatser av kraftfoder till djuren, konstgödsel och ökade användning av bekämpningsmedel i växtodlingen blev lönsamheten sämre. Något måste göras eftersom det ekonomiska resultatet visade röda siffror i bokslutet.

I och med att vi kom med i EU fick vi tillgång till de stöd som fanns där och då bland annat vallstödet. För att erhålla det fick vi inte använda bekämpningsmedel i vallodlingen. Till vår stora förvåning gick det alldeles utmärkt. Det blev till och med friskare och artrikare vall med fler både flygande och marklevande insekter när vi inte använde bekämpningsmedel. Alltså blev det en större biologisk mångfald!
Det här fick oss att tänka ett steg till. Skulle det vara möjligt att helt sluta med konst-gödsel och bekämpningsmedel, med andra ord gå över och producera allt ekologiskt. Det kändes först som att ta ett steg bakåt och överge det som vi trott på och använt oss av i mer än trettio år. Var och en vet hur fast man är vid det som man tror sig behärska. En ekonomisk utredning gjordes, av det som då hette Svensk Mjölk, som visade och gav tydliga indikationer på ett förbättrat ekonomiskt utbyte i den ekologiska produktionsformen. Sagt och gjort vi ställde om till ekologiskt och Kravproduktion.
Det blev en ”ahaupplevelse”!
Tack, till de förutseende lantbrukare som på mitten av 80-talet gick emot strömmen och startade Krav!

Som vi nämnde i inledningen tog jag upp några orsaker som vi kan se till dagens pressade situation för många bönder. En sak som vi inte nämnt var att i dagens jordbruk har specialiseringen och rationaliseringen drivits så långt att den blivit en del av problemet. Förr fanns en större variation med både djur och varierad växtodling på varje gård.
Nu har det byggts så stora djurstallar och andra byggnader för produktionen, för att utnyttja den nya effektiva teknik som idag finns på marknaden. En teknik som samtidigt kräver mycket stora kapitalinvesteringar. Det har fått till följd att en hel del brukare har belånat sina fastigheter över den gräns som är hållbar och gör att inte finns mycket till marginal när priserna svänger på världsmarknaden. Dessutom har de byggt större och på så vis gjort sig beroende av mark som de själva inte äger. De måste förlita sig på att få arrendera mark.
Att beteskravet kommit upp som en belastning beror på att i många fall finns det inte tillgång till mark, för bete, i närheten av produktionsanläggningen. Marken räcker inte till för det antal djur som finns på gården. Här har också myndigheterna ett ansvar som gett tillstånd att bygga för stora ladugårdar i förhållande till markinnehavet.
Nu finns det flera förståsigpåare, bland dem till och med en och annan politiker, som hävdar att djuren har det lika bra inne som ute. Naturligtvis är det inte så, även om de går i så kallad lösdrift, kan det aldrig jämföras med att djuren får gå ut på bete.

Djuren har stenkoll på att det grönt på marken, det känner de tydligt när de står med sina nosar i vädret och drar in doften av grönt och högljutt talar om att nu är det dags att släppa ut oss.
Har man varit med om mer än fyrtio betessläpp så går det inte att ta miste om den glädje djuren visar, den dagen de släpps ut, och inte bara den dagen.

Det är mycket förvånande att LRF som organisation inte kan få med sina medlemmar på att förstå detta och använda beteskravet i att marknadsföringen.
Det är likadant när det gäller ekologiska livsmedel. Många undersökningar visar att det finns rester av bekämpningsmedel, om än små och under gränsvärdena, i flera livsmedel. Det tycker inte vi är OK!
Det finns ingen kontroll på hur vi reagerar på många och små intag av olika kemikalier. Inte ens Livsmedelsverket har kontroll eftersom de inte gör undersökningar av kumulativa effekter (coctaileffekten).

Vill vi som konsumenter ha giftfria livsmedel borde näringen också verka i den riktningen. Om det svenska jordbruket är så mycket bättre än övriga världen är det väl näringens sak att bevisa det. Det duger inte att bara slänga ur sig floskler som många gör och kalla svenska livsmedelsproduktionen: ”Världens mest miljövänliga konventionella jordbruk”. Samtidigt som stastiken från SCB och Kemikalieinspektionen visar att det varje år säljs bekämpningsmedel så det räcker till spruta hela den svenska åkerarealen två gånger.

I debatter på olika forum och sociala medier, kan man se hur vissa uttrycker sig, som att Naturskyddsföreningen (NF) är det svenska lantbrukets ”dödgrävare”. Som medlemmar i NF sedan mer än trettio år och som LRF-medlemmar sedan slutet på sextiotalet har vi ett ganska bra perspektiv på hur det ser ut.
Egentligen är det NF´s medlemmar som borde vara mest pessimistiska med tanke på hur miljöproblemen växt lavinartat under den här tiden. Tyvärr är det LRF som organisation och dess medlemmar som under den tid vi varit medlemmar i princip hela tiden blivit mer och mer negativa.
Det finns ju ett sedan gammalt ett uttryck som det tyvärr finns fog för; ”Gnälliga bönder”. Jag vet att det inte är snällt sagt men tänk efter, det är inte vi lantbrukare som myntat uttrycket!
När vi kom på vårt första möte i NF såg vi den organisationen mer eller mindre som en ”Grönavågen organisation”.  Många höjde på ögonbrynen och undrade vad vi hade där att göra, men visade stor respekt för våra kunskaper om lantbruk.
Ganska snart blev vi varma i kläderna och upptäckte att i NF såg man i princip alla problem som en möjlighet. Önskar att det varit detsamma i LRF!


Tyvärr bidrar inte lantbruksmedia, Land Lantbruk eller ATL, till att ingjuta framtidstro hos bönderna. Deras ledarsidor borde kunna göra en bättre insats i det här fallet. LRF har ett minskande medlemstal och ligger runt 170 000, medan NF har rakt motsatt utveckling och har idag nästan 220 000 medlemmar. Något att tänka på! Alla dessa är konsumenter, även av livsmedel, och inte bara ”dödgrävare”.

Tillsammans kan de båda organisationerna göra det svenska lantbruket både miljövänligare och ekonomiskt hållbart.