Rubriken är på Järnamål som är ett mål, eller dialekt, på svenska och betyder som de flesta kan lista ut, ”Är det inte konstigt”.

Debatten om bondens och i synnerhet mjölkbondens ersättning och villkor fortsätter i de flesta medier.
Som före detta mjölkproducenter är det svårt att stillatigande bara sitta tysta och inte delta i debatten. En debatt som egentligen varit berättigad under hela vår aktiva tid som bönder.
Många undrar nog vad som ”E kônstut mä hä”?
Det konstiga är att det har pågått i så många år och ingen har förmått att göra något vettigt åt det hela eller kanske inte velat göra något.

Under de sista femtiofem åren har politiker, den agrara vetenskapen och de så kallade bioteknikföretagen gemensamt arbetat för att ta fram metoder som skall ge större skördar i växtodlingen och ökad avkastning inom animalieproduktionen.
Större insatser av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel har gett större skördar i de flesta fall. Dessa skördeökningar har inte varit gratis. Nämnda insatsmedel har idag gett bonden stora kostnader eftersom de är enligt vårt förmenande inte ger den meravkastning som de borde göra i förhållande till priset.
Dessutom är det allmänt känt att grödorna och djuren inte blir friskare utan snarare mera lättmottagliga för skadegörare och sjukdomar vid användning av dessa så kallade hjälpmedel. Det har vi egna erfarenheter av. I förlängningen blir det ingen vinst för bonden.
”Ent hä kônstut”?

Vad som är ändå mera märkligt är att större skördar ger mindre ersättning till bonden per producerad enhet, kilo eller liter.
Näringens företrädare, LRF och lantbrukets ekonomiska föreningar har under många års tid hävdat att lantbrukaren inte skall vara ”bonde” utan företagare. Det fick vi lära oss i slutet av åttiotalet och början nittiotalet. Då började det talas om ett inträde på den gemensamma marknaden, Eu. Det skulle medföra stora möjligheter genom att vi skulle få tillträde till världsmarknaden. Vi skulle få tillgång till en oändlig stor marknad av konsumenter.
Hittills hade vi varit nödgade att producera efter en strikt regleringsekonomi fastställd av Sveriges riksdag. Där politikerna hade lagt fast ramarna och genom förhandlingar med näringen fastställt pris på det vi bönder producerade.
Fortsatta skördeökningar skulle exporteras.
Hur det har gått ser vi idag. Vi importerar mer än vi någonsin gjort till priser som ingen konventionell bonde kan konkurrera med.
”Ent hä kônstut”?

Hur många företagare ökar sin produktion genom att använda mer och dyra insatsmedel när priset sjunker på den vara som man producerar?
Vi tror inte att det är speciellt vanligt inom många branscher. I alla fall inte bland de som kallar sig företagare.
Så här har det varit inom lantbruket sedan tidigt sjuttiotal. Fick vi sämre betalt producerade vi mer och kunde kompensera den lägre ersättningen med större produktion.
Det höll till viss del under regleringsekonomin före Eu-inträdet. Länderna byggde upp så kallade beredskapslager som regeringarna gick in och betalade bönderna för.
Eftersom Sveriges lantbruk inte lyckades med att ta andelar från världsmarknaden utan istället har fått ge vika för densamma ser läget ut som det gör.
”E hä sâ konstut”?

Idag är det ramaskri bland producenter och forskare för att det införs restriktioner vad gäller kemiska bekämpningsmedel som förstör och bryter ner den biologiska mångfalden i vårt odlingslandskap. Många livsviktiga arter försvinner och våra pollinerare för en hopplös kamp mot alla kemikalier som sprids.
En av de snabbast växande industrierna i världen idag är att föröka bin och humlor som säljs för att pollinera grödor till olika världsdelar.
Trots det tycker bioteknikföretagen och forskarna på SLU att det inte något stort problem. Näringen söker dessutom dispenser för att få använda kemikalier som dödar våra viktigaste medarbetare, de flygande insekterna som pollinerar våra grödor.
”Ent hä kônstut”?

Ett av det säkraste sättet att få en bättre ersättning för vad som produceras är se på vad marknaden efterfrågar. Det som vi idag kan se är att konsumenten vill och är villig att betala för är den mat som produceras ekologiskt. Det visar all statistik de senaste åren.
Att odla ekologiskt innebär att de dyra inköpen av insatsmedel försvinner för bonden. När vi gick över till ekologisk Krav-mjölksproduktion, blev det som vi redan nämnt i tidigare inlägg, svarta siffror i bokslutet redan innan vi fick merbetalningen för Krav-mjölken.
Visst fick vi det lite mindre skördar och lite lägre mjölkproduktion men mera kvar i plånboken och svarta siffror i bokslutet.
På köpet fick vi friskare djur och friskare grödor och mera flygande och marklevande insekter i våra fält.
Det är ingen tvekan om att om det förekom lika stor forskning på ekologisk odling som den som görs på att ta fram nya bekämpningsmedel och genmodifierade grödor skulle ekoodlingen också göra stora framsteg. Idag sker de framsteg som görs ute på ekogårdarna av bönderna själva. Bioteknikindustrin kan tydligen inte göra tillräckligt med snabba pengar på Ekolantbruket.
”Hä ent sâ kônstut, hä”?

Vi bor i ett område där det finns en mycket stor och intensiv potatisodling. Odlarna är skickliga och utnyttjar senast godkända teknik. Teknik som innebär att man använder de preparat som är godkända av myndighetern i den kemiska bekämpning som sker.
Tyvärr är fältstrukturen av den art att många fält ligger insprängda i bebyggelsen. Således sker kemisk bekämpning mycket nära angränsande bebyggelse, helt lagligt, enligt gällande bestämmelser. Det här upplevs som mycket störande och otryggt av de som bor i anslutning till fälten och som drabbas av den intensiva lukten från de kemiska preparaten.
Att odlarna får stora skördar råder det ingen tvivel om, de är som sagt duktiga.
Vissa år kan vi se stora mängder potatis som dumpas ute i skogen och då infaller nästa fråga. Är det nödvändigt med alla dessa insatsmedel om en del av produktionen måste slängas.
I år anses dessutom problemet med fåglar, i det här fallet tranor, blivit så stort att länsstyrelsen sett sig nödgade att tillåta skyddsjakt på några fåglar.
Lantbruket anser sig inte råd med biologisk mångfald. Man dumpar hellre delar av skörden i skogen.
”Ent hä kônstut”?

Problemen för mjölkproducenterna tycks fortsätta. Auktionen på Global Dairy Trade som anordnas varje månad, nu senast i tisdags 4/8,av den Nya Zeländska mejerijätten Fonterra visar att krisen ser ut att förvärras ändå mer. Priset som sjönk med 9,3 % riskerar att det kommer att bli ytterligare sänkningar på den ersättning bonden får.
I olika medier utpekas Arla som den stora boven. Till och med av vissa av de producenter som är ägare och levererar dit.
Att konsumenterna gör det för de förstår inte frågan det kan vi förstå.
På 1930-talet bildades Dalarnas mejeriförening. Då fanns det trettiotvå mejerier i Dalarna. Det här gjordes för att utveckla mejerinäringen och för att kostnaderna för de då små bymejerierna blev alldeles för stora.
År 1991 var Dalamejerier för litet och då bildades Milko tillsammans med Värmlandsmejerier, Södra Hälsinglands mejeriförening.
 År 2000 kom nästa steg ett sammangående med Nedre Norrlands Producentförening (NNP).
Efter vikande lönsamhet och en alltmer pressad världsmarknad gick det fram till 2011 när Arla gick in och räddade en stor del av Milkos mjölkbönder. De angränsande mejeriföreningarna Gefleorten, Norrmejerier och Grådömejeriet, som Konkurrensverket tvingade fram en försäljning av till COOP, plockade åt sig de mjölkbönder som låg bäst till och hade de största mjölkleveranserna att erbjuda. De plockade russinen ur kakan och lämnade övriga delen av Milko till Arla. Arla som i kraft av marknadsledare måste hämta mjölken även om gårdarna ligger ensligt och har små mjölkmängder.
Många mjölkbönder hade en stor önskan om att få bli medlemmar i någon av de angränsande grannmejerierna men nekades inträde där på grund av de låg för långt bort det skulle bli för dyrt att hämta mjölken.
Den främsta orsaken är dock att om grannföreningarna ökar sin invägning skulle de också tvingas att tillverka olönsamma produkter som t.ex. ost och mjölkpulver och då direkt hamna i samma nedåtgående prisspiral som Arla.
Arla arbetar på världsmarknaden och är hänvisade till en prissättning som styrs från de auktioner som hålls på Nya Zeeland.
Det här är den typ av marknadsekonomi som vi alla bidrar till och som många hyllar framförallt tillväxtälskande politiker världen över.
”Hä e ful int sâ kônstut,att e sôm ä e”?