Visar inlägg från december 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Lagom långa långkalsonger

”Lagom långa långkalsonger.”

Tiden går rasande fort och snart är det dags att fira Jul igen.
För egen del har jag svårt att känna den stora glädje inför högtiden som jag hade när jag som barn väntade på att den skulle komma.
Vi var sju syskon som alla såg fram emot att det skulle bli Julaftonskväll och tomten skulle göra entré.
Vi var naturligtvis fulla av förväntan vad paketen skulle innehålla. Det här var på fyrtiotalet och med slutet på andra Världskriget bara något år bakåt i tiden.
Det var fortfarande ont om många varor, både att äta, andra bruksvaror och för att inte tala om leksaker.
Ekonomin för familjer och barnfamiljer i synnerhet var ansträngd. För oss barn fanns det på den tiden naturligtvis alltid något som vi önskade.

Förmodligen hade jag sedan flera jular tillbaka önskat mig diverse, för en pojke, trevliga saker. Önskningar som kanske sällan gått i uppfyllelse. För att undvika att bli besviken gällde det att tänka till.
Den här julen berättas det satsade jag på ett säkert kort och önskade mig ett par: ”Lagom långa långkalsonger.”
Det hör till att vi tidigare inte hade annat val än att använda ett så kallat livstycke, och långa obekväma stumpor, under den kalla årstiden.
Eftersom jag var den äldsta av bröderna i familjen så tyckte väl mina föräldrar att jag skulle få kläder som jag inte växte ur för snabbt.

Idag när man frågar ett barn är det många, och även vuxna för den delen, som inte önskar sig något. Många har redan innan jul mer prylar än de behöver, en del säger att pengar kan alltid vara bra att ha.

Visst är det konstigt att det har blivit så här! Att önska sig något är på något vis som att få gå i en dröm om att bli lycklig.
Vi bor i ett välbärgat land, även om det finns mindre bemedlade människor, även här.
När vi inte kan önska oss några mer prylar för att bli lyckligare borde vi kanske stanna upp en stund och se oss omkring. Se hur många av våra medmänniskor på vår planet som får kämpa varje stund för sin överlevnad, för att få tillgång till det allra nödvändigaste, mat och husrum.

Jag får en konstig känsla. Varför, har en del av oss, på vår planet, ett överflöd, som så många andra av våra medmänniskor inte ens kan drömma om.
Mer än en miljard människor, tusen miljoner, har inte tillräckligt med tillgångar så att de kan gå och lägga sig mätta utan får somna hungriga. Ett tusen miljoner är hundra gånger Sveriges befolkning! Svårt att förstå hur många det rör sig om.
Samtidigt är det fler som äter för mycket och kanske inte kan sova av den anledningen.

Jag är ingen ekonom, men har tankar om den rådande marknadskapitalism som är förhärskande i världen.
Ett ekonomiskt system, med marknadsekonomi, som kräver ständig tillväxt, för att fungera verkar ha kommit till vägs ände, enligt mitt sätt att se.

Vi ser hur det ser ut i vårt land.
Här får bankerna ersättning av riksbanken, minusränta, för att låna pengar. För att i sin tur låna ut till diverse marknadsstimulerande åtgärder, detta för att skapa tillväxt i systemet.
När vi var unga och behövde låna pengar till olika investeringar, husbyggnationer, bosättningslån, mm., fanns det alltid en avbetalningsplan med i de olika kalkylerna. Det fanns ingen pardon, de skulle följas till punkt och pricka, annars blev det indrivning med alla problem det skapade.
Det ekonomiska systemet som vi lever i kan inte vara hållbart.
Löneökningarna har gjort att vi idag inte har råd att anlita till exempel hantverkare för att underhålla våra hus och hem. I stället har riksdag och regering infört möjlighet att via skattemedel, rot- och rutavdrag, ge oss ekonomisk hjälp med diverse underhåll.

Detsamma gäller för det som är viktigast för vår överlevnad, maten. Lantbrukarna får inte tillräckligt med ersättning för de produkter de levererar, för att kunna livnära sig på sina gårdar, utan måste få ersättning från skattemedel, EU-bidrag. Detta för att hålla nere kostnaden på vår mat.
Det går alltid att diskutera till vem bidraget går.
Skulle inte bönderna få den ersättningen skulle konsumenterna inte få pengar över och möjlighet att köpa så många andra varor och vise versa.
Varor som vi egentligen inte behöver för vår överlevnad men som behövs för att hålla det ekonomiska marknadssystemet igång.

Det finns aktiebolag som äger skog och anser att skogen avkastar för dåliga vinster. Skogen växer för sakta. Då gäller det att hitta en utväg att få större vinst och genom att sälja skogen till ett nybildat bolag kan man genom bokföringstekniska åtgärder få det bolaget att generera större vinst.
För mig verkar det inte smart, skogen växer inte snabbare för att den ligger i ett annat bolag.
Visst man kan genom att anlägga, så som det sker idag, virkesåkrar där man kan gå in och skörda tidigare men det är ju en form av artificiellt ”skogsbruk”. Där en mycket stor del av den naturliga biologiska mångfalden får ge vika för en ensidig virkesproduktion.
De nationella målen för skogen är både produktion och miljö. Beroende på vem du frågar uppfylls båda!?

Det här ekonomiska systemet gör att den ”naturliga” biologiska mångfalden får mycket svårt att hävda sig både i skogs- och kulturlandskapet.
När får vi ett pris på biologisk mångfald?
I stället för att hushålla med naturresurserna ser man bara till tillväxt i kronor och ören.

Det ger oss möjlighet att köpa allt, även det vi egentligen inte behöver, allt för att ekonomihjulet skall snurra allt fortare och ge tillväxt till varje pris, om än bara skenbar.
Att de som arbetar med tillverkningen av alla dessa icke ”behövda” produkter, får så dåliga löner för sina arbetsinsatser att de har svårt att klara uppehället och överleva, tycks inte bekymra det ekonomiska systemet.

Egentligen borde vi alla försöka tänka ett steg till och ägna de miljontals arbetare, varav en stor del är barnabetare, en tanke. Kanske fundera och tänka oss in i deras situation. Skulle vi vara beredda att byta med dem?
Jag tror mig veta att de flesta av oss säger att vi inte kan påverka deras situation. Det spelar ingen roll vad jag gör.
Vad var och en av oss gör är av stor betydelse för människor i fattiga länder. Ju mer vi konsumerar ju mer tär vi på de gemensamma resurser på jorden som tillhör oss alla.

Jag tror inte att det är många, om ens någon i den yngre generationen, som önskar sig, ”Lagom långa långkalsonger”, som julklapp julen 2016.

Varför skulle den det? Det säger mer om oss, den äldre generationen, än om barnen. Vem visar barnen vägen? Vi gör det genom vårt sätt att göra och vara!

God Jul

Anders Munters

Vet programledaren Anders Lundin ens vad en kulturstubbe är?

Vet programledaren Anders Lundin ens vad en kulturstubbe är? Frågar Lena Ek efter programmet Mitt i Naturen 2016-12-01.

Programmet handlade om utrotnings hotade arter i Borneos regnskogar och i Sveriges skogar. Orangutangen bl.a. , på grund av palmoljeodling. I Svenskt modernt skogsbruk där bland andra kungsörnen har svårt att hitta boplatser då gamla kraftiga träd försvinner.

För skogsfolket i Sverige är dessa fakta svåra att ta. Lena Ek har skrivit en debattartikel med många ”likes” från skogs och markägare.

Min reflektion efter denna debattartikel/opinion i SVT nyheter handlar inte om att kritisera Lena Ek utan fenomenet att skjuta pianisten när inte melodin faller i smaken!

Detta är en metod som är vanlig i de gröna näringarna! Låt mig förklara hur jag menar.

I över femtio år har jag levt och verkat på landsbygden. Började med att gifta mig med en blivande bonde, köpte två får som var början till fårbesättning med hundratalet modertackor. Vi försökte leva på ull, kött och skinn från dessa. Det gick så där, tiden var mitten på sextiotalet, så livsstilskraven var inte höga. Ingen bil men egen fast telefon och tvättmaskin! Början på sjuttiotalet byggde vi ladugård och köpte mjölkkor. I det livet ingår också att man tillhör och är delägare i många föreningar, alltifrån mejeri till slakteri- och semin förening, Skogsägarförening och LRF.

Många gånger har lantbrukarna sagt:” Dom” borde betala bättre till oss som jobbar så mycket! ”Dom” är i detta fall alla, från tidigare statligt reglerade mjölkpriser till numera handelskedjor och konsumenter. Om ”dom” inte ens vet vad en kulturstubbe är hur kan man tro att ”nån” vill betala extra för det? Följdfrågor, varför vet ”dom” inte vad en kulturstubbe är?” Vem” har inte talat om det? ”Vem” skulle ha talat om det?

I mitt mycket tidigare liv som format mig, och som formar de flesta, började i staden. Min mormor och morfar bodde i Stockholm, där jag och min syster också är födda. Vår farmor och farfar bodde i Stråssa, en liten gruvort i Bergslagen. I Arboga och Kopparberg växte vi upp och gick i skolan. Vi sjöng mycket min syster och jag, pappa spelade gitarr. En låt gick så här: ” Jag är torpare jag och jag har det så bra, jag ligger på soffa för så ska det va, å gräset de växer och rågen den gror o mor ho mal kaffe o grisen blir stor”! Det var en mycket populär låt, som jag i dag tycker är sådär, med tanke på min utökade kunskap om lantbruket. Gunde Johansson hette sångaren och författaren. Han tillhör mina favoriter även i dag men med andra låtar!

Min kontakt med lantbruk var som synes, inte så stor och i den jag hade, ingick inte mycket kunskap om bondelivet! Efter realexamen skulle jag gå vidare i yrkesutbildning. Skulle du som kvinna då, söka till lärar- eller sjuksköterskeskola måste du ha ”huslig utbildning” först. Jag sökte till Snöå Lanthushållsskola. I den utbildningen ingick ladugårdsskötsel! Med respekt lärde dom mig skillnad på hö och halm vilket jag klart talade om att jag inte visste!

Vad har nu detta med Lena Ek att göra? Jo efter den lektionen i ladugården har jag förstått att du inte kan förvänta dig, som skogs- lantbrukare eller i och för sig, vilket yrke som helst, att alla ska veta vad du gör om du inte talar om det!
Man kan inte komma i efterhand och klaga på andra! Visst är det svårt att i media bruset få ut positiva budskap. Lär av dom som kan och som får flyt, stå inte och gnäll i ett hörn och framförallt skjut inte pianisten!

Upphör musiken blir det alldeles tyst och det vill vi väl inte?

Kulturstubbe, den som kallas högstubbe, lämnas vid slutavverkning tillsammans med några träd. Ett avsågat träd några meter högt, så mycket kultur vet jag inte om det finns i det, ingen död ved i alla fall.

Ser fram emot argument varför vi tycker att Orangutangen ska få leva men exempelvis Kungsörnen inte ska ges samma möjlighet. Har vi sämre ekonomi här än på Borneo?

För det handlar givetvis om pengar och ekosystemtjänster är inte prissatta!

0 kommentarer | Skriv en kommentar